Skuggfödd

Det är lite mer än tre år sedan min senaste roman Kalldrag publicerades.

Många har frågat när nästa bok kommer. Framförallt är det lite mer avlägset bekanta som vill småprata och försöka vara trevliga, helt ovetande om hur plågsam den frågan kan vara för en författare. Vanliga (riktiga?) människor har lite svårt att förstå hur förlagsvärlden ser ut, att en bok inte kommer ut bara för att den är skriven.

IMG_0907

Men idag har jag skrivit avtal med Saga Egmont, som kommer att ge ut min nästa roman ”Skuggfödd”.

Den utspelar sig i samma värld som min förra roman Kalldrag, men några mil österut från Gränshammar och handlar om Milla – en serietecknare – som börjar rita skrämmande bilder i sömnen samtidigt som folk i staden börjar försvinna och hittas döda.

Det är inte bestämt när den kommer ut, men under nästa år kommer det hända grejer.

Färdigt utkast och ljudböcker

För drygt tre veckor sedan gav jag mig själv en deadline för första utkastet av thrillern som jag skrivit på. Idag skrev jag de sista orden i sista kapitlet.

anteckningsböcker

Det är en fantastisk känsla att färdigställa en roman, även om jag vet att första utkastet har sin betoning på ordet ”utkast”. Det är mycket arbete kvar innan det blir en bok.

Och kanske känns det lite extra speciellt eftersom jag har skrivit den här för hand. Det blev drygt 700 sidor eller två och en halv anteckningsbok. Transkriberat till Word är det bara lite drygt 200 sidor, men mina första utkast brukar vara av det lite kortare slaget. Jag vet att jag kommer att lägga till mer under redigeringsarbetet.

Att skriva för hand har varit både inspirerande och frustrerande. Framförallt har jag blivit medveten om hur mycket jag ändrar mig och vill peta in text på olika platser medan jag skriver. I början var det jobbigt. Jag hade nån tanke om att anteckningsböckerna skulle vara perfekta, att de skulle innehålla den oförvanskade historien från början till slut. Men allteftersom jag kom längre i processen övergav jag såna tankar och då blev det enklare. När jag väl kom in i anteckningsbok nummer två drog jag mig inte för att kryssa över text, rita pilar om att ett visst textsjok ska petas in tidigare eller senare.

Jag tror jag kommer att fortsätta skriva för hand. I alla fall när jag jobbar med första utkastet till en berättelse.

Ljudböcker

I veckan har jag också skrivit avtal med Saga Egmont om att ge ut två av mina tidigare utgivna noveller – Det svarta molnet och Detta levande offer – i ljudboksformat.

ljudboksavtal

 

Det svarta molnet gavs ut första gången i antologin ”Maskinblod 2” och var den första novell som jag fick utgiven. Det var något år efter att min debutroman ”Där ute i mörkret” kom ut, och jag skickade in novellen för att försöka få med den i ”Maskinblod”, men fick beskedet att även om den var bra så fanns det inte utrymmer kvar i den antologin, och kunde jag tänka mig att vänta och se om det skulle bli en fortsättning på serien.

Jag hade väl inga större förhoppningar om att den skulle komma ut, så därför blev jag glatt överraskad när jag ungefär ett halvår senare fick beskedet att det skulle bli en andra del i antologiserien och att ”Det svarta molnet” skulle vara med.

”Detta levande offer” skrev jag helt fristånde, alltså inte med tanke på publicering i någon novellsamling, och den blev utgiven som e-novell av Swedish Zombie.

 

Outlining

Under arbetet med min senaste roman har jag provat på outlining. Tidigare har jag alltid tänkt att jag är en sån där som flödesskriver, att jag hinner tröttna på berättelsen om jag tänker ut vad som ska hända i förväg.

Stack of Copy Paper

Men jag skrev ett romanmanus under Nanowrimo förra året. Jag skrev fort och jag skrev mycket, och jag ändrade riktning mitt under arbetet, tänkte att jag kan fixa det sen.

Man brukar säga ”det går inte att redigera en tom sida”. Ibland kan jag tycka att alltför många skrivråd fokuserar på att ”få det skrivet, du kan fixa det sen”.

Alla dessa råd är säkert välmenande och är förmodligen absolut inte alls ondskefulla mindgames från luttrade författare som tycker att det finns för mycket konkurrens inom hantverket.

För rätt vad det är så kommer man till den där tidpunkten när man ska ”fixa” det som står på pappret. Den där tidpunkten som under skrivprocessen (och skrivråden) alltid lever i någon slags avlägsen framtid som vi förmodligen aldrig kommer att komma till.

Då är det inte så kul längre.

Det var precis det som hände när jag var klar med manuset. Det var en salig röra med flera olika handlingar som inte hängde ihop. Jag var tvungen att fatta en massa svåra beslut för hur berättelsen skulle utvecklas, och någonstans i den vevan började jag tänka att det här med att bara skriva utan att veta vart berättelsen är på väg må vara kul medan man sitter där, men inte när man ska få nån ordning på det hela. Det är som att städa upp efter en röjarfest.

Så med boken jag skriver på nu tänkte jag att jag åtminstone skulle prova att ha en outline för handlingen och tog drygt en månad på mig när jag inte skrev ett enda ord, utan bara fokuserade på att få ner en outline.
(Sen bestämde jag mig för att skriva den för hand också, men det är en annan historia).

Hur som helst. Min outline var ganska skissartad för akt ett, väldigt detaljerad för akt två, medan akt tre var närmast anemisk och bestod enbart av tre punkter. Nånstans blev jag nog för otålig och ville komma igång med skrivandet istället för att riktigt lista ut hur allt skulle sluta.

Den första akten, där jag inte hade varit särskilt detaljerad flöt på bra. Det var inte svårt att komma på vart berättelsen skulle gå och jag tycker att den blev ganska bra (utan att ha läst igenom den sedan jag skrev den).

Men något hände när jag kom in i akt 2. Orden stelnade, och det var svårt att få ur sig någonting alls. Mina detaljerade stolpar tycktes helt idiotiska. Det kändes som om jag hade missat flera viktiga detaljer, att jag inte hade förutsett hur folk i en sådan situation faktiskt skulle bete sig, och dessutom hade jag inte alls tänkt på VAR dessa scener skulle utspela sig, vilket resulterade att alltihopa tenderade att utspelas på samma plats.

Jag kommer att behöva skriva om stora delar av akt 2, och göra den mer levande, mer intressant och inte fullt så repetitiv som den är nu.

Nu är jag inne i akt 3. Den som från början bestod av tre punkter, och det känns som att det flyter på bättre nu. Jag har byggt upp saker under de tidigare akterna (medvetet eller omedvetet) som jag nu kan dra nytta av för att driva handlingen framåt, och även om jag (med en dryg vecka kvar till självpåtagen deadline) fortfarande inte vet exakt hur det ska sluta, så har jag roligt när jag skriver.

Det är action, det är spänning, det är driv, och jag har en idé om vad som ska hända.

Så med facit i hand. Eller åtminstone fragmenterade delar av ett facit, kan jag konstatera att jag fortfarande inte vet om outlining är för mig.

Jag ser fördelarna, definitivt. Kanske ska jag dra lärdom av hur jag gjorde med akt 1 och inte vara så detaljerad i hur jag tänker att berättelsen ska utvecklas. Eller kanske jag ska ta längre tid på mig och riktigt tänka igenom berättelsen innan jag börjar, så att jag slipper mina bekymmer med akt 2.

Jag tror i alla fall att det är bra att veta nånting om hur berättelsen ska se ut innan jag börjar. För även om jag kommer att behöva skriva om delar av akt 2 så håller den här berättelsen ihop mycket bättre än manuset jag skrev under Nanowrimo.

Ni andra som skriver, hur jobbar ni? Vad är er erfarenhet av att jobba med outlines? Har ni några tips till en nybörjare?

Tillbaka till vardagen

Idag var min första dag tillbaka på brödjobbet efter semestern. Allt var som precis som det brukar vara när man kommer tillbaka till vardagen efter en tids ledighet. Massor av mejl att gå igenom, olästa meddelanden på Slack och en allmän förvirring över vad i helsicke det är vi gör på det här stället egentligen.

Vid lunch hade jag fått nog och började kolla i systemet hur många semesterdagar jag hade kvar att ta ut i år. Det var ingen uppmuntrande läsning. 

Som vanligt har semestern gått alldeles för snabbt. Jag tänkte att jag skulle hinna skriva färdigt första utkastet av manuset jag jobbar med, låta det vila ett par månader och sedan redigera det så att det skulle vara klart för testläsare någon gång under senhösten. 

Det har inte gått som jag hade tänkt. Utkastet är inte färdigt. Ganska långt ifrån. Orden har varit motsträviga, vilket i sin tur har gjort att jag har haft svårt att motivera mig själv att skriva. De gånger jag tvingat mig att sätta mig med manuset har det bara resulterat i ett par hundra konstlade ord.

Jag skriver inte det här för att få sympati eller för att få gnälla, utan för att jag tror att det är viktigt att veta att skrivandet inte alltid är en dans på rosor. Att inte varje stund framför datorn eller med pennan i hand är en underbar tid, full av skaparglädje. Ibland går det trögt. Ibland är det inte kul. Och ibland behöver man veta att man inte är ensam om att känna så.

Varför det har gått så trögt för mig i sommar är svårt att säga. Kanske har jag siktat för högt och haft för stora ambitioner. Att pressa sig själv till att bli klar kan resultera i en rädsla för att göra fel, vilket i sin tur leder till prestationsångest och låsningar. Det kan vara så att jag har behövt vara ledig för att fylla på med energi och kreativitet. Eller kanske är det så att jag behöver rutiner för att kunna producera. Och under semestern är det svårt att ha några riktiga rutiner.

Så även om jag kan sörja att ledigheten tagit slut så känns det bra att kunna gå tillbaka till mina vanliga rutiner. Jag har bestämt mig för att sätta en ny deadline då första utkastet ska vara färdigt, nämligen sista augusti. Och nu när jag har satt det på pränt här så måste jag ju hålla det.

Annars får jag skämmas. 😉

The greatest gathering of nerds

Idag börjar årets Swecon. För dig som inte vet så väljs varje år en sf-kongress i Sverge till att vara årets centrala kongress och i år faller äran på Replicon i Västerås.

replicon2

Mängder av likasinnade (nåja) nördar från hela landet samlas och pratar om det som är viktigt här i livet, det vill säga science fiction, fantasy och skräck i alla dess former, men tyngdpunkten ligger ofta på litteratur.

Jag ska självklart dit. Det är näst efter bokmässan det bästa tillfället på året att träffa vänner från andra delar av landet.

I år medverkar jag i två paneler.

Den första är på lördag morgon kl. 10:00 då jag pratar om gränslandet mellan fantastik och realism med Elin Säfström, Kristina Hård och Angelica Öhrn.
Senare samma dag, kl. 12:00, är det dags för en djupdykning i Kult-världen och verk som inspirerats av den med Gunilla Jonsson, Michael Petersén och Sara Bergmark Elfgren.

Att skriva för hand

Jag har aldrig riktigt skrivit för hand. Åtminstone inte i modern tid. Jag har helt enkelt identifierat mig som en tangentbordsmänniska.

Men någonstans i ryggraden har det ändå funnits nån slags romantiserad idé om hur det skulle vara att skriva för hand. Och i vintras bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle önska mig en reservoarpenna i födelsedagspresent.

Lamy_AL-StarJag fick en Lamy AL-Star av mina barn, vilket innebar att jag var tvungen att åtminstone försöka skriva nåt för hand.

Hittills har jag skrivit ungefär en tredjedel av ett romanmanus och jag börjar förstå varför de som skriver för hand tycker att det är så fantastiskt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan att det låter högtravande och flummigt. Vi kan direkt glömma de trötta klyschorna om att papper och penna inte får slut på batteri eller att man inte blir distraherad av internet och sociala medier. Mobilen ligger fortfarande där intill och kan vara precis lika störande som vanligt med sina notiser. Och även om pennan inte kan få slut på batteri så FÅR den slut på bläck, vilket innebär att den behöver fyllas på med jämna mellanrum.

Men vad som händer, i alla fall för mig, är att jag kommer närmare texten när varje ord måste ritas för hand. Den fastnar i hjärnan på nåt sätt, och eftersom jag transkriberar kapitel för kapitel till datorn fastnar det ännu mer. Dessutom ger det mig en chans att göra en enkel redigering av texten när den ska föras över. Förhoppningsvis innebär det att jag inte behöver arbeta om lika mycket när jag ger mig på den verkliga redigeringen.

Men utöver de ”rationella” fördelarna så gillar jag känslan av att sätta pennan mot pappret. Jag gillar att det känns som något slags verktygsunderhåll att fylla på bläck. Att jag blir smutsig om fingrarna när jag gör det. Visst fick jag ont i handen de första dagarna, men det har jag tränat bort. Och jag har upptäckt att jag oftare längtar efter att skriva än innan.

Framtiden får utvisa om resultatet blir lika bra som känslan.

Mörk Framtid

mc3b6rk_framtid2Idag släpps en ny science fiction-serie på Storytel Original Kids (15+).

Det är en nyskriven direkt-till-ljudbok-serie med individuella berättelser som alla utforskar temat ”vad kan gå snett med teknik”, eller ”vad kan hända om du förlitar dig för mycket på den”. Tänk Black Mirror på svenska.

Den består av tio fristående avsnitt och släpps som sagt idag, precis lagom inför höstlov och Halloween. Serien heter Mörk Framtid och är skriven av Boel Bermann, Erik Odeldahl och mig.

Det var länge sen jag hade så roligt med nåt jag skrivit. Självklart var det svårt ibland, men minnet jag har är snarare att det bara flöt på, att ord och twistar uppstod ur tomma intet, så där som man drömmer om att det ska vara när man skriver.

Lyssna här eller läs mer om Mörk Framtid på Fruktan.se.

(P.S. Om du är intresserad av recensionsexemplar, hör av dig till mig på markus@markusskold.se)