Tillbaka till vardagen

Idag var min första dag tillbaka på brödjobbet efter semestern. Allt var som precis som det brukar vara när man kommer tillbaka till vardagen efter en tids ledighet. Massor av mejl att gå igenom, olästa meddelanden på Slack och en allmän förvirring över vad i helsicke det är vi gör på det här stället egentligen.

Vid lunch hade jag fått nog och började kolla i systemet hur många semesterdagar jag hade kvar att ta ut i år. Det var ingen uppmuntrande läsning. 

Som vanligt har semestern gått alldeles för snabbt. Jag tänkte att jag skulle hinna skriva färdigt första utkastet av manuset jag jobbar med, låta det vila ett par månader och sedan redigera det så att det skulle vara klart för testläsare någon gång under senhösten. 

Det har inte gått som jag hade tänkt. Utkastet är inte färdigt. Ganska långt ifrån. Orden har varit motsträviga, vilket i sin tur har gjort att jag har haft svårt att motivera mig själv att skriva. De gånger jag tvingat mig att sätta mig med manuset har det bara resulterat i ett par hundra konstlade ord.

Jag skriver inte det här för att få sympati eller för att få gnälla, utan för att jag tror att det är viktigt att veta att skrivandet inte alltid är en dans på rosor. Att inte varje stund framför datorn eller med pennan i hand är en underbar tid, full av skaparglädje. Ibland går det trögt. Ibland är det inte kul. Och ibland behöver man veta att man inte är ensam om att känna så.

Varför det har gått så trögt för mig i sommar är svårt att säga. Kanske har jag siktat för högt och haft för stora ambitioner. Att pressa sig själv till att bli klar kan resultera i en rädsla för att göra fel, vilket i sin tur leder till prestationsångest och låsningar. Det kan vara så att jag har behövt vara ledig för att fylla på med energi och kreativitet. Eller kanske är det så att jag behöver rutiner för att kunna producera. Och under semestern är det svårt att ha några riktiga rutiner.

Så även om jag kan sörja att ledigheten tagit slut så känns det bra att kunna gå tillbaka till mina vanliga rutiner. Jag har bestämt mig för att sätta en ny deadline då första utkastet ska vara färdigt, nämligen sista augusti. Och nu när jag har satt det på pränt här så måste jag ju hålla det.

Annars får jag skämmas. 😉

The greatest gathering of nerds

Idag börjar årets Swecon. För dig som inte vet så väljs varje år en sf-kongress i Sverge till att vara årets centrala kongress och i år faller äran på Replicon i Västerås.

replicon2

Mängder av likasinnade (nåja) nördar från hela landet samlas och pratar om det som är viktigt här i livet, det vill säga science fiction, fantasy och skräck i alla dess former, men tyngdpunkten ligger ofta på litteratur.

Jag ska självklart dit. Det är näst efter bokmässan det bästa tillfället på året att träffa vänner från andra delar av landet.

I år medverkar jag i två paneler.

Den första är på lördag morgon kl. 10:00 då jag pratar om gränslandet mellan fantastik och realism med Elin Säfström, Kristina Hård och Angelica Öhrn.
Senare samma dag, kl. 12:00, är det dags för en djupdykning i Kult-världen och verk som inspirerats av den med Gunilla Jonsson, Michael Petersén och Sara Bergmark Elfgren.

Att skriva för hand

Jag har aldrig riktigt skrivit för hand. Åtminstone inte i modern tid. Jag har helt enkelt identifierat mig som en tangentbordsmänniska.

Men någonstans i ryggraden har det ändå funnits nån slags romantiserad idé om hur det skulle vara att skriva för hand. Och i vintras bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle önska mig en reservoarpenna i födelsedagspresent.

Lamy_AL-StarJag fick en Lamy AL-Star av mina barn, vilket innebar att jag var tvungen att åtminstone försöka skriva nåt för hand.

Hittills har jag skrivit ungefär en tredjedel av ett romanmanus och jag börjar förstå varför de som skriver för hand tycker att det är så fantastiskt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan att det låter högtravande och flummigt. Vi kan direkt glömma de trötta klyschorna om att papper och penna inte får slut på batteri eller att man inte blir distraherad av internet och sociala medier. Mobilen ligger fortfarande där intill och kan vara precis lika störande som vanligt med sina notiser. Och även om pennan inte kan få slut på batteri så FÅR den slut på bläck, vilket innebär att den behöver fyllas på med jämna mellanrum.

Men vad som händer, i alla fall för mig, är att jag kommer närmare texten när varje ord måste ritas för hand. Den fastnar i hjärnan på nåt sätt, och eftersom jag transkriberar kapitel för kapitel till datorn fastnar det ännu mer. Dessutom ger det mig en chans att göra en enkel redigering av texten när den ska föras över. Förhoppningsvis innebär det att jag inte behöver arbeta om lika mycket när jag ger mig på den verkliga redigeringen.

Men utöver de ”rationella” fördelarna så gillar jag känslan av att sätta pennan mot pappret. Jag gillar att det känns som något slags verktygsunderhåll att fylla på bläck. Att jag blir smutsig om fingrarna när jag gör det. Visst fick jag ont i handen de första dagarna, men det har jag tränat bort. Och jag har upptäckt att jag oftare längtar efter att skriva än innan.

Framtiden får utvisa om resultatet blir lika bra som känslan.

Mörk Framtid

mc3b6rk_framtid2Idag släpps en ny science fiction-serie på Storytel Original Kids (15+).

Det är en nyskriven direkt-till-ljudbok-serie med individuella berättelser som alla utforskar temat ”vad kan gå snett med teknik”, eller ”vad kan hända om du förlitar dig för mycket på den”. Tänk Black Mirror på svenska.

Den består av tio fristående avsnitt och släpps som sagt idag, precis lagom inför höstlov och Halloween. Serien heter Mörk Framtid och är skriven av Boel Bermann, Erik Odeldahl och mig.

Det var länge sen jag hade så roligt med nåt jag skrivit. Självklart var det svårt ibland, men minnet jag har är snarare att det bara flöt på, att ord och twistar uppstod ur tomma intet, så där som man drömmer om att det ska vara när man skriver.

Lyssna här eller läs mer om Mörk Framtid på Fruktan.se.

(P.S. Om du är intresserad av recensionsexemplar, hör av dig till mig på markus@markusskold.se)

Kalldrag i Danmark och Zonen vi ärvde

Kold træk_cover_CMYKIdag släpps Kalldrag i Danmark vilket innebär att jag numera kan kalla mig en ”internationell författare”. 🙂

Det är så overkligt att jag knappt kan tro det. Jag är väldigt spänd på vad de danska läsarna ska tycka om ”Kold træk”, men jag hoppas så klart att jag kommer att skrämma vettet ur dem.

Den 10-12 november är det bokmässa i Köpenhamn. Jag tänkte åka dit för att lansera boken och jag hoppas att jag träffar en massa läsare där.

Men innan dess är det bokmässa i Göteborg! Det ska bli så kul att träffa alla vänner som jag bara ser på mässor och konvent. Varför bor ni på så konstiga platser, hörrni? 😉

ZVA_banner_600x600pxDär smygsläpps också ”Zonen vi ärvde” – en Mutant År Noll-antologi som jag och de begåvade kollegorna i skrivargruppen Fruktan skrivit. Vi kommer att signera både fredag och lördag i Fria Ligans monter som ligger i Fantastikgränden.

Jag har två noveller med i antologin. ”Observatören” som handlar om en robot som bevakar en ark (den gavs också ut som ett stretchgoal inför lanseringen av Mutant Maskinarium), och ”Hemlängtan”, som handlar om Kami, en zonstrykare som beger sig lite för långt ut i zonen och hittar en övergiven byggnad som verkar lite för bra för att vara sann.

13superskurkar Senare kommer också ”13 svarta sagor om superskurkar” från Swedish Zombie, där min novell ”Killswitch” är en prequel till min novell ”Pandemonium” från ”13 svarta sagor om superhjältar”.

Förutom det så är jag äntligen klar med min nästa roman. Titeln är än så länge intern, men jag hoppas kunna komma med lite mer nyheter kring den snart.

DÄR UTE I MÖRKRET är tillbaka

För ganska precis fem år sedan debuterade jag som romanförfattare. Där ute i mörkret var en bok som jag jobbat på i flera år och skickat till otaliga förlag, men precis när jag hade gett upp tanken på att just den boken skulle bli utgiven hörde ett litet förlag av sig och var intresserade.
Boken gavs ut, men endast som e-bok. Förlaget jobbade enbart med e-böcker.

duim_omslag_1400px_300dpi

Nytt omslag

För lite drygt ett år sedan fick jag beskedet från förlaget att de inte skulle hålla på med romaner längre, och tog bort alla sina romantitlar från handeln. Alltså fanns Där ute i mörkret inte längre tillgängligt någonstans.

Vilket var synd. Jag har hört från flera som läst Kalldrag att de skulle vilja läsa mer av vad jag har skrivit, men när min debutroman inte längre går att få tag på blir det ju lite svårt. De är tvungna att vänta på min nästa roman (ja, den är snart klar), men processen att ge ut böcker är tidskrävande, och jag själv vill också att Där ute i mörkret ska finnas tillgänglig.

Men samtidigt har jag utvecklats som författare, något som blev tydligt när jag läste igenom mitt originalmanus av Där ute i mörkret, och jag tänkte att om jag ska ge ut den igen så ska jag åtminstone gå igenom texten så att den är i så bra skick som möjligt, utan att för den skull ändra på berättelsen. Jag tycker inte om när upphovspersoner gör sånt, ändrar på redan färdiga berättelser för att de ”har ändrat sig”, eller ”kommit på nåt bättre sätt”.

Så den är nya uppdaterade utgåvan är precis samma historia som den alltid varit. Jag har skalat bort en del repetitioner, rätat ut språket med hjälp av min fantastiska redaktör Frida Eriksson och anlitat samma briljanta omslagsdesigner som gjorde omslaget till Kalldrag – Cecilia Pettersson på Pica Pica Design – för att göra ett nytt omslag till boken.

omslag_dar-ute-i-morkret

Ursprungligt omslag

Jag har helt enkelt gjort mitt yttersta för att blåsa nytt liv i den här boken, utan att ändra på berättelsen.

Och för att hedra det faktum att boken tidigare enbart funnits som e-bok så släpper jag e-boken först. Från och med på måndag den 12:e juni finns den den utgåvan av Där ute i mörkret tillgänglig där du köper e-böcker och på biblioteken.

Men det är inte allt. Jag väntar just nu på att provtrycket av pocketen ska levereras, och om allt ser bra ut så ska det inte dröja så lång tid innan den även finns i pocket för första gången någonsin. Säg i slutet på juni för att vara säker.

Hemvändarresan

Jag spenderade slutet av förra veckan i Hofors. 

  Fredrik Nylén, Madeleine Bäck och jag, modererade av Pia Möller AnderssonPå torsdagskvällen var jag inbjuden tillförfattarmässa, där jag tillsammans med Madeleine Bäck och Fika-Fredrik Nylén satt på scenen och besvarade frågor och därefter minglade med besökarna. Det var roligt att se att så många prioriterade en kväll på Folkets hus trots att det var någon slags hockeymatch samtidigt.

På fredagen var jag på Petreskolan. Min gamla grundskola. Mycket har ändrats. De har ett otroligt fint fik i anslutning till ett bibliotek precis vid entrén. Ett definitivt lyft mot elevrummet på min tid: en unken källarlokal. Men när man kommer in i de gamla korridorerna ser det bekant ut. 

Det är en speciell känsla att komma tillbaka till sin gamla högstadieskola. Minnen som dyker upp. Man minns tillfällen, scener från det förflutna som dyker upp i huvudet. Som den där gången när tyskaläraren, röd i ansiktet, drämde pekpinnen i katedern så att den gick sönder och skrek ”Que!”. Jag minns inte varför. Men någonting måste vi ha gjort som fick honom att växla till spanska.

Jag minns också hur det var att sitta vid skåpen och vänta på nästa lektion. Känslan av att inte riktigt passa in. Jag ska inte säga att jag var mobbad, men det fanns alltid några som kom med gliringar och jag kände mig aldrig speciellt populär.

Men i fredags var jag där igen för att prata med åttondeklassare. Jag var där i egenskap av författare, för att berätta om hur det är att vara författare. Om att skriva.

 Jag hade tre lektioner. Först 8c, sedan 8a och slutligen 8b. 

PetreskolanAtt prata inför högstadieelever är skräckinjagande. 

När man pratar inför vuxna finns det alltid några som förstår hur osäker och nervös man är, och gör sitt bästa för att le och nicka från publiken. Högstadieelever har inte den instinkten. 

Men trots det tyckte jag mig kunna se ett intresse från fler och fler av eleverna. Och efteråt var det många av dem som ville att de skulle läsa Kalldrag gemensamt i klasserna.

När jag var klar vid lunch var jag helt slutkörd men hade också en känsla av otroligt välbefinnande i kroppen.

Det är alltid krävande att prata inför folk. Men när man får känslan av att nå fram, då är det precis samma känsla som när någon gillar ens bok. Och särskilt tillfredsställande är det att nå fram till unga människor.